Vårt hus som är ett gammalt gruvkontor är byggt 1918 och det finns alltid något som skall målas eller repareras eller något på tomten som skall fixas. Jag har börjat inse att det aldrig kommer att bli riktigt färdigt.
Katterna har förstås tillgång till hela huset och går även fritt utomhus när vi är med dem ute, (aldrig själva utan tillsyn, utom Knorran förstås som går och kommer som han vill). Numera är även hundgården på 100 kvm ”kattsäker” dvs. hönsnät även upptill och några kattkojor efter den ena kortsidan. Klätterträd växer naturligt där och dom är populära att klättra i. Där håller katterna till när vädret tillåter och vi inte har tid att hålla ett öga på dom.
Till vår flock förutom katterna hör också våra två nästan vuxna barn (barn blir väl aldrig vuxna, eller??) Tobias och Karolina. Båda pluggar på högskolan och kommer hem på helgerna (ibland) och när kylskåpet är tomt.
En hund av rasen Australisk Kelpie, Helge, med kennelnamnet Vickulas, hör också till vår flock.
Helge och jag tävlar i Elitklass spår, vi har också tävlat en del lydnad. Han kan också titulera sig SUCH efter några vändor i utställningsringen.Det var meningen att vi skulle tävla sök också men tiden räcker inte alltid till för allt man vill göra. Det är lite synd för Helge är en "arbetsmaskin" som gillar att träna och tävla........
Vilka är då vi?.....
Jag, Marie, jobbar som färskvaruansvarig på en ICA-butik i Kopparberg och Leif jobbar på Ludvika Lasarett som medicinteknisk ingenjör.
På fritiden är vi båda aktiva i Kopparbergs Brukshundklubb där vi jobbar med hundägarutbildning som instruktörer och jag även som domare för Bruks- och Lydnadsprov. Jag är också sekreterare i klubben sedan ett antal år tillbaka. Jag tävlar inte lika aktivt som tidigare och då tränar man inte heller lika ihärdigt.
Vi är medlemmar Dalälvskatten men inte lika aktiva där som i Brukshundklubben (det var det här med tiden igen).
Vår
första Birma köpte vi 2003 av Anna Ekstrand, Mo De Anns uppfödning.
Det skulle bara vara en sällskapsmisse. Men det ena gav det andra
och när vi hämtade hem Herrman var han plötsligt anmäld
till sin första utställning. Jag trodde att det här med
kattutställning kunde väl inte vara så svårt, bara
att bada katten och sätta in den i buren på utställningen.
Ingen utställningsträning som att springa riktigt och ställa
upp sig snyggt som man måste lära en hund. Det här skulle
ju bli en lätt match!
Trodde jag……
Nu hör ju till saken att jag inte har några pälshundar
som skall bada och fönas till en utställning. Så det här
med schampon, balsam, spray och div. kammar var för mej helt främmande.
Dessutom var inte utställningsgången alls den samma som för
hund. Jag damp alltså snabbt ner på jorden och kände
mej helt förvirrad och bortkommen. Tack och lov så var Herrmans
uppfödare Anna med oss första gången och den stackaren
blev bombarderad med frågor från morgon till sena eftermiddagen.
Nåväl, Herrman fick en jättefin bedömning och jag
fick blodad tand. Till nästa utställning hade jag läst
på, så nu var allt inte lika förvirrande längre
(skam den som ger sig, envis har jag alltid varit) och nu några
år senare tror jag att jag fått kläm på det hela.
Nu
hade intresset för kattavel börjat gro så smått
och jag började leta efter en lämplig hona. På en utställning
i Örebro blev Herrman slagen i juniorklassen av en underbar liten
honkatt ägd och uppfödd av Ulf Andersson och Lisa Karlsson,
Ma ha’ Gita. Därifrån köptes också vår
första hona, en brunmaskad liten drottning vid namn Ma' ha Gita Yami-Yami.
Hon skulle bli mamma till vår första kull kattungar, så
var det tänkt i alla fall.
Men ibland blir det inte som man tänkt sig. Yami eller Yamsa som
vi kallade henne dog när hon var drygt ett år gammal och vår
tänkta uppfödning tog slut innan den hade börjat.
Nåväl, hon kallades för Yamsa här hemma och det fick
alltså bli vårt stamnamn. Ett litet minne av henne kommer
alltid att finnas med i alla katters namn som kommer att komma härifrån
och hon kommer alltid att ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta.